Hej,
Nu var det länge sen jag skrev. Från oro över att han ska titta ut för tidigt pga onda sammandragningar sitter jag nu i vecka 38 och längtar efter att det ska sätta igång. Tänk att han stannat kvar så här länge, jag kanske tom går över tiden:)
Oron har jag dock haft kvar. Över för lite rörelser, feber, ont osv, men peppar peppar så ser allt bra ut. Det är jobbigt att ständigt ha hjärnspöken som säger att jag inte får ta ut något i förskott och som ständigt känner efter och undrar. Jag avundas de som coolt kan gå igenom en graviditet och bara lita på processen. Jag har nog aldrig varit så rädd och stressad som under den här tiden. Men samtidigt har jag nog aldrig velat något så starkt och väntat så mycket på någon man redan älskar trots att man inte träffats.
Just nu ligger jag hemma och är dunderförkyld.. Blev frisk för tre veckor sen och nu är det dags igen. Väldigt tröttsamt och jag hatar när både lukt och smak totalt försvinner, inte kul att äta då! Hoppas att bli frisk innan han vill titta ut så att jag kan lägga all energi på det!