Att ge sig ut på mellandagsrea efter fem dagars sängläge var kanske inte en toppenide om man tänker på ork, men en grym ide annars, äntligen får jag se människor!!!

God morgon! Eller morgon, jag har varit uppe sen 5 och hunnit med ett besök på akuten igen. Glada besked! Ingen påverkan på någonting trots sd i snart två veckor. Det kan vara så att jag kan fortsätta ha dem i 18 veckor till men det behöver inte vara farligt. Jag får fortsätta ta bricanyl då de hjälper till enkel och försöka få tider på spec mvc för regelbundna kontroller. Och så slipper jag vara helt sängliggande. Sjukskriven och lugn gäller fortfarande men inte sängläge! Så.jäkla.skönt!!!
Det ska vi fira med att gå ner på stan och titta på ringar! A friade ju den 22/12 och då fick jag ringen nedan, väldigt fin men kanske lite stor;)

Skrev just ett galet långt inlägg som bara försvann.. Återkommer när jag kommer ihåg allt igen;)

Fredagkväll i soffan, vilken lyx! Just tagit dagens andra bricanyl och hjärtat klappar som om jag just sprungit intervaller i hammarbybacken.

Jobbig dag på många sätt. Jobbiga diskussioner och mängder av sd och ont ont ont. Men det är bara att resa sig igen och tänka framåt. "if you fall down six times, you'll rise seven".

Vaknade vid fyra imorse av onda sd med runt fem minuters
intervall.. Vet att jag inte ska, men går ändå in och googlar på allt jag kan hitta och ingenstans hittar jag någon som har haft det så här. Max 15 sd per dag, jag har runt 100. Specialistmödravården där jag går på kontroll av lungembolin ringde upp och gav mig en extra tid nästa onsdag, skönt att få en tid, jobbigt att det är fem dagar kvar.

Jag vet inte hur jag ska fixa den här tiden. Orkar inte vara orolig och rädd 24 timmar om dygnet. Vill kunna njuta av att vara gravid, kunna längta efter vår lilla kille utan att direkt känna att jag inte riktigt "får" göra det. Jag vill vara glad och hitta tillbaka till mitt gamla eller riktiga jag. Det känns som att livet helt plötsligt fått ett allvar och att livet och döden kommit så mycket närmre. Jag som förr mest gick och oroade mig för vardagliga och små ting ligger nu och hoppas på att livet är starkare än något annat. Och det ända jag önskar är att min fina lilla kille får födas frisk och välmående, allt annat spelar inte så stor roll just nu.

Samtidigt vet jag ju att jag borde tänka på allt det jag redan har, en fantastisk kille som jag just är nyförlovad med, fin familj, bra jobb, en lägenhet jag älskar och underbara vänner. Det är saker som redan är, och de är alla saker jag värdesätter enormt och som jag aldrig någonsin vill vara utan. Jag måste försöka landa i det och inte låta mig svepas med av den ofantliga oron som kastar mig ner i mörka hål som det är väldigt svårt att ta sig upp ifrån.

Ännu en dag tillbringad i sängen, i badkaret, i soffan, i bilen ( inte att rekommendera på gropiga vägar för gravida med sammandragningar), i soffan och nu snart åter i sängen. Liggandes, halvsittandes, på rygg, på sidan, på rygg igen. Tittandes på tv, läsande av bok, tittandes på mobilen, stirrandes in i väggen.
Nej, sängläge och strikt vila är inte kul men jag gör allt för den lilla vildingen i magen som sparkar som bara den. Bara jag visste att han tänkte stanna kvar där i 18 veckor till så stannar jag gladeligen kvar i sängen, eller jag stannar självklart kvar även ovetandes men det hade ju känns något enklare på det första viset.
Ingen bricanyl idag. Sammandragningarna har hållit sig på ca 10-20 minutersintervall och gjort kanske en femma ont i skala ett till tio. Igår var det 5 minutersintervall så en liten förbättring. Vet inte om jag borde tagit en tablett ändå, de är ju fortfarande galet regelbundna, men det är svårt att veta. Läkarens råd var rätt otydligt, ta när du behöver... Jo, men när då?? Fortsätter det så här imorn tar jag tablett då.
Nej, nu väntar sängen, eller slutet på james Bond, inte så stor skillnad egentligen, halvligggandes med handen på magen, hoppandes på att allt blir bra tillslut.

Ibland behöver man en ventil i livet. Ett sätt att få ur sig allt som snurrar i huvudet och gör att livet känns lite tuffare än vanligt. Detta ibland är mitt nu. Och min ventil får bli den här bloggen. Välkommen att ta del av mitt liv och framförallt min väntan på mitt och A:s första barn.

Jag är just nu i vecka 21+1 och det har varit långa 21 veckor. Blodproppar i lungorna, fragminsprutor, blödning och nu sedan en vecka tillbaka, täta regelbundna sammandragningar som kommer även i vila. Efter ett antal besök på gynakuten har jag förstått att de inte gör något alls för att hjälpa till förrän v 22+0, så nu är det bara att vara sängliggandes, jobba med min konstanta oro, äta bricanyl och stå ut.
Oron är absolut värst, att inte varken veta eller kunna förutspå framtiden. Kommer jag föda för tidigt? Kommer vår efterlängtade, älskade lilla kille få komma ut och må bra? Kommer det värsta tänkbara hända? Ingen vet, och ovetskapen gör mig galen. Så jag behöver verkligen den här ventilen just nu. Och förhoppningsvis få dela liknande erfarenheter med någon av alla er där ute.

Mitt första inlägg.