Jag har haft en väldigt fin helg. Fredagen började med att mamma och jag gick på stan och köpte födelsedagspresenter till mig som fyller år på onsdag. En vårjacka och handväska fick följa med hem.
Därefter var jag och A och hämtade våra ringar, köpte skaldjur och gick sedan hem och firade förlovning en gång till. Ringarna är fantastiskt fina och det blev en väldigt härlig kväll.
I lördags tog vi det lugnt och igår hade vi ett gäng vänner över på födelsedagsfika. Jag slås över vilka fina vänner vi har och frågar mig själv varför man inte ses oftare allihopa en söndagseftermiddag då man ändå mest ligger på soffan och inte gör så mycket. Fick fina presenter och massor av energi!
Idag har jag lunchat med en kompis och sedan varit på sjukhuset på koll igen. Jag har gått upp rätt mycket sen sist så vikten är inget problem längre. Hjärtljuden var fina men vi kollade inte livmodertappen idag utan det dröjer två veckor. Lite jobbigt att inte veta men skönt att lilla hjärtat slog fint iaf!
Nu väntar middag på restaurang med två tjejkompisar!

Ha en fin kväll!

Det var ett tag sedan nu. Har inte blivit av att skriva något då jag har så mycket tankar i huvudet och så mycket längtan... Är i v 28+4 nu och dagarna går sakta men säkert framåt. Vågar fortfarande inte tänka så mycket på vad som kommer hända men längtan börjar bli enorm. Vill bara att det ska vara maj och att vi har vår lilla kille hos oss, frisk och välbehållen.
Vi var på tillväxtultraljud förra veckan och han mådde bra och låg precis under medel. Jag däremot, har inte gått upp så mycket som de vill att jag ska så har fått hem näringsdrycker som jag ska dricka varje dag. Känns lite dubbelt då de är så starkt kopplade till när när jag låg inne för anorexi. Jag vet ju att det här är något helt annat men känslan finns där ändå att det är lite konstigt. Jag vill bara göra allt för att han ska må bra men när man bara ligger ner hela dagarna är det svårt att äta så mycket. Blir aldrig riktigt hungrig. Men hoppas att jag har gått upp lite till nästa kontroll och att han fortsätter ligga bra till på sin kurva.
Nu är det söndagsmys i soffan med film och så mycket godis kan få i mig:)

Jag måste orka med det här, sluta vara rädd och njuta av nuet. Har haft en en tuff vecka, sammandragningarna kommer tätt och dygnet runt. Nätterna är jobbiga och även om jag sover så vaknar jag ständigt av sd.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan att jag måste våga leva trots detta. Jag är så rädd hela tiden. Ständigt inställd på att något kan hända och samtidigt rädd att jag ska missa att det händer och därmed åka in till sjukhuset för sent. Jag har aldrig varit gravid förr och jag vet inte hur det känns när allt sätter igång eller hur det känns när något är fel på riktigt. Jag försöker leva som vanligt och försöker göra saker som får tankarna på annat håll men det är som att den där oron och rädslan sitter mitt i tankarnas nav och stör hela tiden. Det hjälper att träffa vänner och familj, att göra saker som kräver koncentration men aldrig att det försvinner totalt.

Jag kan inte utgå från att det värsta ska hända och att oroa mig hjälper inte alls, jag vet det så väl. Men ändå så är det som att överlevnadsinstinkten tar över och vill vara på vakt hela tiden. Det är som att jag tror att om jag slutar att vara rädd så kommer det värsta att hända. Och eftersom att jag aldrig kommer att kunna veta vad som händer i framtiden så vet jag heller inte vad som är rätt. Och då tar jag det känsla tror är det säkra före det osäkra. Med resultatet att mitt liv blir en ända lång väntan, nedräkning och rädsla.

Jag känner inte igen mig i detta. Jag är en glad och väldigt positiv person som alltid tror och utgår från att allt löser sig eftersom att det brukar göra det. Men det här är en helt ny situation för mig, jag har nog aldrig velat något så mycket som jag vill nu. Det är läskigt men samtidigt något så fantastiskt. Jag vill, vill, vill att detta ska gå bra!