Jag måste orka med det här, sluta vara rädd och njuta av nuet. Har haft en en tuff vecka, sammandragningarna kommer tätt och dygnet runt. Nätterna är jobbiga och även om jag sover så vaknar jag ständigt av sd.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan att jag måste våga leva trots detta. Jag är så rädd hela tiden. Ständigt inställd på att något kan hända och samtidigt rädd att jag ska missa att det händer och därmed åka in till sjukhuset för sent. Jag har aldrig varit gravid förr och jag vet inte hur det känns när allt sätter igång eller hur det känns när något är fel på riktigt. Jag försöker leva som vanligt och försöker göra saker som får tankarna på annat håll men det är som att den där oron och rädslan sitter mitt i tankarnas nav och stör hela tiden. Det hjälper att träffa vänner och familj, att göra saker som kräver koncentration men aldrig att det försvinner totalt.

Jag kan inte utgå från att det värsta ska hända och att oroa mig hjälper inte alls, jag vet det så väl. Men ändå så är det som att överlevnadsinstinkten tar över och vill vara på vakt hela tiden. Det är som att jag tror att om jag slutar att vara rädd så kommer det värsta att hända. Och eftersom att jag aldrig kommer att kunna veta vad som händer i framtiden så vet jag heller inte vad som är rätt. Och då tar jag det känsla tror är det säkra före det osäkra. Med resultatet att mitt liv blir en ända lång väntan, nedräkning och rädsla.

Jag känner inte igen mig i detta. Jag är en glad och väldigt positiv person som alltid tror och utgår från att allt löser sig eftersom att det brukar göra det. Men det här är en helt ny situation för mig, jag har nog aldrig velat något så mycket som jag vill nu. Det är läskigt men samtidigt något så fantastiskt. Jag vill, vill, vill att detta ska gå bra!