Vaknade vid fyra imorse av onda sd med runt fem minuters
intervall.. Vet att jag inte ska, men går ändå in och googlar på allt jag kan hitta och ingenstans hittar jag någon som har haft det så här. Max 15 sd per dag, jag har runt 100. Specialistmödravården där jag går på kontroll av lungembolin ringde upp och gav mig en extra tid nästa onsdag, skönt att få en tid, jobbigt att det är fem dagar kvar.

Jag vet inte hur jag ska fixa den här tiden. Orkar inte vara orolig och rädd 24 timmar om dygnet. Vill kunna njuta av att vara gravid, kunna längta efter vår lilla kille utan att direkt känna att jag inte riktigt "får" göra det. Jag vill vara glad och hitta tillbaka till mitt gamla eller riktiga jag. Det känns som att livet helt plötsligt fått ett allvar och att livet och döden kommit så mycket närmre. Jag som förr mest gick och oroade mig för vardagliga och små ting ligger nu och hoppas på att livet är starkare än något annat. Och det ända jag önskar är att min fina lilla kille får födas frisk och välmående, allt annat spelar inte så stor roll just nu.

Samtidigt vet jag ju att jag borde tänka på allt det jag redan har, en fantastisk kille som jag just är nyförlovad med, fin familj, bra jobb, en lägenhet jag älskar och underbara vänner. Det är saker som redan är, och de är alla saker jag värdesätter enormt och som jag aldrig någonsin vill vara utan. Jag måste försöka landa i det och inte låta mig svepas med av den ofantliga oron som kastar mig ner i mörka hål som det är väldigt svårt att ta sig upp ifrån.