Ligger i soffan och har försökt ha en bra morgon efter en galet jobbig och ond natt. A är ute och åker skidor och jag ligger här och drömmer om skidspår, ansträngning, endorfiner och lyckan att få pusta ut hemma efter ett härligt träningspass. Det var ett tag sedan sist.. Innan allt det här så var jag en extremt aktiv person som tränade i princip varje dag och det känns nästan outhärdligt att just nu inte kunna göra någonting. 

 

Jag ligger även och tänker på resan hit. Allt det som har hänt under den här tiden.

 

Vi började planera barn för ungefär tre år sedan då jag tog ut mna p-stavar efter ca 12 års användande. Jag anade nästan att det skulle ta lite tid att få igång kroppen igen men då jag inte fått tllbaka min mens efter ett år bokade jag in ett gyn-besök för att se om något var fel. Jag hade turen att få komma till en av Stockholms bästa fertilitetsläkare och han tog mig på allvar direkt och gjorde genast en massa tester och satte in hormonstimulerande tabletter. Efter ytterligare ett år hade det fortfarande inte hänt något så han skickade in en remiss för att genomföra ivf istället. Eftersom att kön i Stockholm var så lång fick vi plats i Uppsala och var välkomna redan i maj. Och i mitten av sommaren satte vi igång med p-piller, sprutor och hormoner. Den 14 augusti plockade de ut några fina ägg och två dagar senare satte de tillbaka ett av dem.

 

Efter 21 outhärdligt långa dagar av väntan fick jag mitt bästa besked någonsin, jag var gravid! Det hade lyckats!

 

Efter ytterligare två dagar började jag få väldigt ont i mitt högra nyckelben, uppe i axeln och i bröstet. Då det inte gick över utan snarare blev värre åkte vi in till St:Görans akutmotttagning där jag efter fyra timmars väntan fick beskedet att det var muskulärt och rådet att ta några alvedon och vila.

 

Dagen därpå försökte jag jobba men var tvungen att åka hem vid lunch pga smärtan och på natten hade jag så ont att jag inte ens kunde ligga ner. Vi bestämde att vi skulle åka in till Karolinskas akut morgonen därpå och där kunde de väldigt snabbt konstatera blodproppar i båda lungorna och jag lades in med blodförtunnande och syrgas. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte då, var mest lättad över att de hade hittat orsken till smärtan. Var också rätt orolig över all röntgen och alla piller jag stoppade i mig då inget av detta var särskilt bra för bäbisen.

 

Tre dagar senare fick jag åka hem och var sedan sjukskriven tre månader med en massa ont, komplikationer, vatten i lungorna och blödning men också tillslut med förbättring, massa fina ultraljud och en känsla av att magen växte. Tillslut fick jag börja ta mig ut och tillochmed ta mig till gymmet för att bygga upp min rygg igen.

Det kändes nästan som jag var tillbaka i mitt gamla jag igen. Jag hade ork och började tro att allt jobbigt var över. 

 

Det varade i ungefär tre veckor, sedan kom alla de här sammandragningarna och jag är återigen fast i smärta, oro och sängläge. Jag vet att jag fixade det förra gången och jag kommer att fixa det nu också men jag hoppas så innerligt att det kommer gå bra med allt och att vi får våran efterlängtade och älskade lilla kille i maj.

 

Resan hit har bitvis varit helt galet jobbig men samtidigt så otroligt värd allt. Skulle göra om den tusen gånger om bara jag vet att vi får gå i mål tillslut.

 

Blev ett långt inlägg men det är ganska värdefullt att gå tillbaka till början och se vad målet är. Med tanke på det har vi kommit väldigt långt och är inne på slutspurten nu. Vill, vill, vill bara att lyckan är med oss nu så att vi får spurta in i mål med en liten fin familj på tre som slutresultat.