Jag får den här känslan ibland. Att jag faktiskt äter det jag vill och inte tränar något alls. Att jag faktiskt ser ut som jag vill och inte vill ändra något alls. Det är en känsla kopplad till det som är svår att sätta fingret på. Men det slår mig att jag blir förvånad när jag inser att det är så och att jag inte längre har en ätstörning. Trots att jag varit frisk rätt länge nu så kan jag ändå bli så otroligt glad när jag tänker på det. Att jag har tagit mig ut ur en galen och hemsk sjukdom och orkat hela vägen, det är jäkligt bra gjort! Jag minns så många tillfällen när hela mitt liv kretsat kring vikt, mat och träning. Inget annat var viktigare. Jag minns hur jag ljög och skämdes, hur jag förstörde allt som kunde varit roligt. Jag minns även dagarna inne på capios dagvård, dagar fulla av mat, ångest, rörelseförbud och näringsdrycker men också fulla av underbara vänner, hopp och tillsist friskhet.
Jag är så glad att jag vågade ta steget. Jag hade aldrig suttit här idag med en liten bebis i magen, min kropp hade inte orkat. Men nu gör den det och inget i världen kan slå det. Att bli större för varje dag är en njutning och jag har aldrig känt mig snyggare!!!