Klockan är 04.28 och jag siter i sängen och ammar, solen skiner och allt är lugnt..., eller? Nej, jag har en stress i mig som säger amma och sov sen. Jag vill ner i källaren och cykla. Och då måste Olivia sova, vilket hon såklart inte alltid gör. Ska detta verkligen vara en issue för mig? Är cyklingen, ja eller träningen verkligen så viktig? Ja, det känns så iaf. Jag vill, behöver någon timme per dag som handlar om mig, enbart mig men jag vet inte om det har gått väl långt när stressen över att inte få till det så här tidigt på morgonen gör att har svårt att tänka på annat. Att hoppa över det en dag känns oöverstigligt svårt och så ska det inte vara. Jag vill börja leva! På riktigt nu! Läste raden i en blogg och det gör lite ont att läsa de raderna. Inser att det fortfarande finns så mycket kvar i mig att jobba med. Nu kom Alexander in och var arg också. Stress ännu mer.. måste jobba med detta men vet inte hur. Inser att ylab vore bra men för dyrt. Inser också att det enda sättet egentligen är att bara göra. Bara förändraoch våga sätta upp ramarna för ett nytt sättatt att leva. Ett sätt  där jag, dvs Anne bestämmer hur jag vill och behöver ha det, inte hur jag tycker att jag borde hadet. Mycket mycket lättare sagt än gjort.. tror att sommaren och semestern kan göra gott även om jag är lite orolig, stressad eller ja, nervös över hur vi kommer få det. Kommer det bli en massa gräl igen, kommer vi må bra, kommer det bli som mina förväntningar?  Jag får se. Jag hoppas och vill. Vill verkligen så mycket!