Vilken bergochdalbana mitt liv är just nu. Vaknade imorse med jätteont och massa sd och fick mer eller mindre en tokdipp. Oron och smärtan tillsammans med den enorma frustrationen att inte kunna göra någonting blev för mycket. A är jättegullig och försöker verkligen vara ett stöd samtidigt som han naturligtvis också är ledsen och orolig, men ibland känner jag mig så ensam i känslan. Jag vet inte verför det känns så, är ju minst av allt ensam i allt det här. Har stöd av allt och alla, men till sist är det ändå jag som är kvar ensam med alla känslor och allt som gör ont och det är tufft ibland.

 

Gick iaf en liten promenad i solen och har nu ätit lunch. Snart kommer svärmor med fika och ikväll ska vi bort å middag hos min äldsta "bästis" vilket ska bli jätteskoj! Så livet känns bra igen. Tror kanske att jag måste få ha sådana dippar ibland när allt får komma ut. Är för mycket känslor för att jag ska orka ha allt kvar i huvudet.